ENBLOGGFAN

Yoloswag forever

Personliga beslut och livets viktigaste lektion

Kategori:

Hej kompisar!  Det var ett tag sen hörrni, men vafan, livet kom emellan. Hoppas att vi kan fortsätta vara vänner trots omständigheterna. 

Sorgligt nog har jag har inte planerat någon struktur för det här inlägget. Alltså verkligen inte. Jag vet inte om jag ska fylla i luckorna, som så hemskt har blivit lämnade alldeles svarta och luddiga. Som värsta spindelbenen. Fyfan. Eller om jag helt enkelt bara ska keep rolling från detta nu, this very moment, och bara fortsätta simma från den rutan vi befinner oss i i nuläget? Åh, så många svåra val här i livet.. Det räcker inte med att behöva bestämma var i hela världen man ska luncha var eviga dag, nej, allt ska ju väljas! Tortyr är vad det är. Alla dessa valmöjligheter. Vilken film ska jag se innan jag somnar? Vilken spellista ska jag lyssna på under min 16 minuter långa spårvagnsresa till skolan? Vad ska jag ha på mig idag? Var ska vi gå ut någonstans? Orkar jag gå till affären och handla? Dag in och dag ut. Livet alltså.. Vilket skämt. 

JO! Jag bara måste berätta om vår fantastiska föreläsning igår. Låt mig börja med att presentera dagsformen och förutsättningarna som rådde, först och främst. Efter sisådär fyra timmars sömn, och med en hjärna som mycket väl kunde ha transplanterats från en Stegosaurus, pallrade jag mig till skolan för att i cirkus tre timmar diskutera och försöka skapa något kreativt av det fantastiska ämnet Styrdokument, organisation och bedömning, tillsammans med min basgrupp. Det gick sådär.

Efter en välförtjänt lunchrast på knappt tjugo minuter satt vi i en hörsal, beredda att lyssna på en föreläsning om myndighetsutövning och tjänstemannarollen. Bara där tappade dom ungefär hälften av det lilla engagemanget som fanns kvar i min valnötshjärna. Jag antecknade väl kanske fyra ord till att börja med, sen upptäckte jag hur fruktansvärt irriterande föreläsarens röst var. Alltså ni kan inte ens föreställa er! Tänk er Leif GW Persson blandat med Edward Blom blandat med jordens undergång och världskrig och dansband.. I två timmar! Jag lyckades nog utveckla både den ena och den andra bokstavskombinationen under tiden och var på riktigt tvungen att fokusen på något annat för att undvika att kasta någonting på föreläsaren. Fick krypingar i kroppen och kände verkligen hur förvandlingen mellan Anikin Skywalker och Darth Vader började ske inom mig. Men! Klok som jag är, lät jag inte the dark side ta över den här gången heller, utan valde att fokusera på internetshopping istället. 


Åkte sedan hem, utan att vara en enda liten procent klokare, men med bättre självkännedom, mer harmonisk än förr och två parfymer, en playsuit, tre jackor, fem klänningar, ett par brallor och en tröja rikare. Måste säga att det blev en givande föreläsning tillslut.


Ta lärdom av detta kidz. Allting är inte alltid vad det verkar! Försök att se hemska saker från ett annat perspektiv och gör vad du kan för att göra det bästa av situationen. Glöm inte att räddningen ofta finns inom dig! Eller på internet iallafall. Keep roll with the yoloswagness everybody! 

Jordens mysterium och strejk i hjärnkontoret

Kategori:

Jaha, nehe.. Här satt jag, förvånansvärt nöjd med livet, och trodde jag hade fått tillbaka bloggflowet. Men icke! Kanske har jag lite för mycket att tänka på, i dessa oklara, halvmörka, men ändå rätt sköna tider. Eller möjligtvis för lite att tänka på, så skulle man också kunna se på saken. Ni vet, när man har så lite att egentligen funderar på, att den allra minsta av petitesser blir till jordens mysterium? Det är märkligt tycker jag.

Den här veckan har vi hur som helst en inlämningsuppgift som ska bli klar. Jag känner mig inte riktigt redo för det ännu måste jag erkänna. Jag vet knappt vad vi ska skriva om?! Fast jo, det gör jag ju egentligen, men det är så klurigt att strukturera en text som det inte finns någon riktig tanke bakom. Jag får inte ens till en röd tråd i huvudet. Det finns helt enkelt inget flow. Jag vill ju ha början, mitten, slut åtminstone. Är det för mycket begärt? Men något sånt intresse tycks inte finnas här i hjärnkontoret just nu. Bara text liksom. Och hur kul är det på en skala egentligen? Men det där löser sig ju senare i livet. Det är ju faktiskt flera dagar kvar! 

Nåja. En alldeles fantastiskt tråkig update fick ni i alla fall. Kände att jag behöver kasta in någonting här, innan jag glömmer bort att jag faktiskt har en blogg. På återseende mina vänner, hadeee!

Medmänsklighet och dödsdomar

Kategori:

Hej kompisar! Hittade det här utkastet alldeles nyss. Jag började skriva på det i onsdagskväll och somnade förmodligen innan jag hade hunnit knåpa färdigt. Men som den medmänniska jag är delar jag med mig av lite livsinformation såhär i efterhand istället. Hopp och lek!


Sista lilla biten av den här kvällen spenderades med Guitarhero 5 och sisådär arton liter tropicaljuice. Det behöves efter den här värdelösa äckeldagen. Nej, jag skojar bara med er, dagen har varit fin faktiskt. Förutom det faktum att när jag väl kom till optikern idag, så fick jag ju en hundraprocentig dödsdom kastad i trynet. Jag hade väl förväntat mig något i stil med: "Ojdå, ja, titta vad mycket sämre du ser än sist, stackarn.. Här får du linser, hopp och lek!". Istället möttes jag av en lite lagom bittersnoffsig tant, med fula glajjer, ironiskt nog, och ett "Ojdå, ja, titta vad mycket sämre du ser sen sist. Det är visst den förra optikerns fel, för han gav dig fel slags synfel år 2013 och nu har dina ögon vant sig med den styrkan och skapat ett nytt, eget synfel. Hehe, tråkigt för dig". Kul va?

Jag hade aldrig hört talas om att något liknande faktiskt, inte för att jag brukar sitta och läsa om ögonforskning om dagarna, men ändå! Så först fick jag lite obehagliga vibbar och tänkte att optikertanten kanske var med i någon antiglasögonsekt (därav hennes val av fula glasögon kanske?!) och att hon lite slugt försökte få mig att joina dem. Sen förklarade hon att det här "fenomenet" upptäcktes alldeles nyss för att forskningen och tekniken inte hänger med varandra, och att alla optiker inte ens vet om det.. Hur betryggande lät inte det liksom?! Ännu ett tecken på att mina misstankar stämde! Men efter lite om och men och en hel hög svåra ord lyckades hon övertyga mig. 

Så idag påbörjar jag en sex månader lång ögongymparehab som ska få linserna i ögonen att slappna av igen, för dom har tydligen fastnat i något mellanläge, vilket bidrar till att jag inte kan fokusera på saker och ting självmant.
Jag kan ju inte göra annat än att längta efter den fantastiska spänningshuvudvärken som jag kommer få med på köpet! 

Det är  i såna här situationer som det hade varit praktiskt att vara en robot, eller åtminstone ha en liten ratt där man ställer in skärpan manuellt, som på en kikare ni vet? Jag måste skicka ett brev till riksdagen och fråga om dom godkänner min cyborgansökan. Eller vem det nu kan tänkas vara som tar hand om sådana ärenden..



Hoppas att ni är fett avis, det hade jag varit! Hadeee!