ENBLOGGFAN

Yoloswag forever

Sov gott mina bästa finaste älskade vän

Kategori:

Ja nu jävlar vet jag att jag lever. 
Sedan jag flyttade hit har Göteborg levererat heartbreaks som jag knappt visste fanns. Ja, jag sa det. Jag trodde nog inte att jag kunde drabbas av sånt längre, men så mycket som jag har gråtit här, måste nog täcka alla tårar jag spillde under hela min tid i Stockholm. Det slår Titanic och The notebook och Landet för länge sedan 1 och The fault in our stars tillsammans alltså. Har gråtit ikapp med regnet, och då är det fanimig illa.

Just den här torsdagen är en tung sådan, och jag vet i ärlighetens namn inte var jag vill komma med det här inlägget. Kanske vill jag skriva av mig, kanske vill jag dela med mig, kanske vill jag ha något att se tillbaka på. Kanske vill jag hedra min vän. Världens finaste Tuss vandrade imorse över regnbågsbron och har nu återförenats med sin husse som han så tragiskt miste för två månader sedan. 

Han kom till mig och vann mitt hjärta direkt. Trots att vi bara spenderade två månader av våra liv ihop, lyckades vi ändå skapa ett sånt där magiskt band som folk pratar om. Vi kunde titta på varandra och bara förstå. Bara känna. Vi blev bästa vänner utan att ens försöka. Från dag ett sov han bredvid min kudde om nätterna, och precis sådär som djur har en förmåga att göra, kände han på sig när jag var ledsen. Han lämnade inte min sida när jag var som mest förstörd. Inte heller när jag behövde fokusera på en tenta eller försökte föra en sms-konversation eller bläddra igenom Facebook förstås, men vad gjorde det? Hade han inte kommit till mig den där dagen i mars, hade Göteborg och spökhuset aldrig känts som hemma. Eller nåja, såpass "hemma" som det nu gör, trots att det inte riktigt är sjutusen procet kanske. Han var den jag kom hem till. Den som mötte mig i hallen efter tunga dagar, han som höll mig sällskap när jag sminkade mig inför utgångar och sedan stod ut med mig när jag ramlade hem, välte saker och skulle ta selfies tillsammans om småtimmarna. Han som kröp upp bredvid mig när jag grät och han som fick mig att skratta i min bittra ensamhet. 

Beslutet togs igår. Efter ett par veckor med svajande hälsa och sjunkande allmäntillstånd slipper han nu äntligen lidandet. Han slutade plötsligt äta, och tynade bort framför mina ögon. Jag stödmatade honom med flytande ersättningsfoder genom spruta flera gånger om dagen, mot hans vilja, och sista dagarna behöll han ingenting. Under eftermiddagen igår ringde veterinären och konstaterade att dom inte hade hittat någonting på provsvaren och att dom inte visste hur vi skulle gå vidare. Tuss höll på att svälja sig själv till döds, och han var förmodligen för gammal och i för dåligt skick för en operation, om vi ville börja leta efter tumörer och annat otrevlig med ultraljud. Efter ett långt samtal med katthemmet kom vi fram till att det bästa för Tuss skulle få vara att somna in. Jag ringde och bokade tid hos veterinären, och kunde inte ens säga hejdå i telefonen när det gick upp för mig vad som faktiskt höll på att hända. Jag grät och bara satt och väntade på att receptionisten skulle lägga på. Fick inte ur mig ett ljud. På kvällen låg jag bara där med Tuss i famnen, klappade honom och lät allting sjunka in. Insåg att det skulle bli vår sista natt ihop. Att han inte skulle ligga bredvid mitt huvud nästa gång det var dags att sova, och inte heller finnas där när jag vaknade upp igen. Att det den här gången faktiskt var jag som skulle komma ut gråtandes ur ett rum, med en kattbur, utan tillhörande katt. Precis som tanten och farbrorn som kom ut gråtandes med ett koppel utan tillhörande hund, hos veterinären i Spånga. Att den sorgen jag såg hos dom, skulle bli min. Och Tuss var så lugn, som om han förstod och sa att det var okej, att allt skulle bli bra. Han låg tätt intill mig och la sitt huvud i min hand. Sen hoppade han ner från sängen och kröp ihop i sitt favorithörn där han har spenderat större delar av sin vakna tid de senaste veckorna.

När jag vaknade imorse låg han inte bredvid mitt huvud. Den platsen hade blivit ockuperad av den nya lillkatten som kom hit i måndags. Och jag gick sönder inombords. Hur kunde han lämna mig vår sista natt? Hur kunde hon ta hans plats? Hur kunde han låta sig själv tillbringa sin sista natt på golvet? Han kom inte fram och hälsade när jag gick upp, utan satt kvar i hörnet tills transportburen åkte fram och det var dags att gå hemifrån. 

I receptionen hann jag bara säga att jag var där med Tuss innan jag började gråta. Jag fick skriva på ett papper och välja hur och vem som skulle ta hand om honom när allt var klart, och sen fick vi gå in i vårt rum. Dom hade gjort så fint med levande ljus och gosiga filtar, det var en sån hemskt men ändå lugn känsla därinne. När jag släppte ut honom ur buren la han sig direkt på golvet, utan att utforska rummet. Det var precis som att han visste. Jag satte mig på golvet och lyfte upp honom i famnen, och grät så att han blev alldeles blöt i pälsen. Jag kände mig så fruktansvärt ensam, som om det bara var han och jag kvar i hela världen, och jag visste att inom en timme skulle han inte finnas hos mig längre. Jag började tänka att vi skulle strunta i alltihop, att vi skulle åka hem igen och testa att tvångsmata lite till, att allt kanske kunde vända och att han skulle få fortsätta kämpa. Men det hade ju bara varit för min skull. Och hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag hade forsatt utsätta honom för ett liv, som han efter 15 år börjat ge upp på och känna sig färdig med? 

Veterinären var stressad och sen, försökte vara professionell och behålla tjänseminen trots att jag grät och inte kunde se henne i ögonen. Berättade snabbt vad och hur hon skulle göra, och gjorde det oberörd med van hand, för att sedan lämna oss ensamma igen. Jag satt med honom under hela processen. Lät hans huvud bli tyngre i mina händer. Lyssnade på hur hans andetag blev långsammare och färre, och tillslut tonades ut till stillhet. Sen klappade jag honom om och om igen, jag bara satt där och klappade honom medan tiden flög iväg. Och det slog mig hur fin han var. Vilken fantastisk individ han var. Gladdes över att han fick ett så långt och fint liv med sin husse, kände lättnad för att han inte behövde lida mer. Plockade bort lösa hårstrån från hans kropp, slätade till pälsen, gjorde honom fin. Kände tacksamhet för att de fina människorna i hans närhet ordnade så att han fick komma till mig så akut när hans husse gick bort, istället för att avsluta hans liv där och då i brist på annan lösning. Tacksamhet och kärlek för att han förgyllde just mitt liv med sin sista tid. 

Nu är han på en bättre plats, och trots att han tog med sig en bit av det skrumpna lilla hjärtat jag har kvar, känner jag att det där hålet inte riktigt behöver fyllas ännu. För på något sätt finns han kvar där, trots att jag inte ser eller hör honom. Kanske kikar han på mig och lillkatten med sina luriga evil dragoneyes från katthimlen och tycker att vi ligger här och larvar oss. Kanske ligger han i sin husses knä och mår så bra en kattherre någonsin kan göra. Kanske äter han sin favoritmat igen och kanske orkar han jaga och busa och leka igen. Kanske är han den Tuss som jag lärde känna den där dagen i mars igen. 

Vila i frid älskade vän. Jag saknar dig så att det gör ont. Vi ses på andra sidan. 




Kommentera inlägget här: